Nytt utseende= ett nytt jag? Känns på något sätt fel att se på bilderna på hur jag såg ut innan. Hur ska jag förhålla mig till dem, ser ju helt annorlunda ut nu. Måste skapa nya minnen och ta nya bilder känns det som. Skulle kännas fel att lägga upp en bild från hur jag såg ut innan när det inte är jag längre. På sätt och vis. Känns dock samma på insidan, är det inte en lång haka så är det ett svullet ansikte, dregel, eller känselbortfall som irriterar och skapar osäkerhet. Men nu känns framtiden lättare, ingen mer operation att vänta, bieffekter som bara kan bli bättre. De saker som stör nu kommer man knappt tänka på sen. Snart ska gummibanden bort och man kan börja processen att lära sig tugga på ett helt nytt sätt. Le, prata, skratta, bita av saker, sådant som känns självklart för många. Snart även för mig.
Svårt att veta hur andra tycker och tänker kring detta. Själv har jag alltid varit sjukt intresserad när man hört om folk som genomgått operationer, kanske för att jag själv gjort några och för att jag hade en stor framför mig. Får reaktioner och många säger hur fint det blev och hur fantastiskt att man kan göra en sådan här operation. Klart att ingen kan sätta sig in i hur det känns för det vet bara jag men hade varit roligt att liksom höra hur folk som man inte känner så bra tänker. Ser man direkt vad som gjorts med mitt ansikte? Tänkte många på mitt underbett innan? Blev jag finare? En vanlig fråga är om jag blev nöjd? Ska jag stå där och säga hur sjukt snygg jag känner mig när det egentligen känns som jag har tre lager fett i ansiktet och en prilla under läppen? Missta mig inte för inget kan beskriva känslan av att ha ett överbett efter allt krångel det var med underbettet men ändå svårt att svara på en sådan fråga. Det var sjukt jobbigt i början när man ivrigt ville spegla sig hela tiden men allt man såg var en tjockis. Rädslan över att svullnaden inte skulle gå ner eller att man skulle bli missnöjd var stor. Har fortfarande en lång bit kvar innan det slutliga resultatet men nu känns det hundra gånger bättre. Smärtan är många oroliga över också när de frågar. Jag berättar att kirurgen sågat av mina käkar och flyttat fram och bak lite sen klistrat ihop då låter det så hemskt. Sanningen är att enda gången jag haft ont var nog första dagen annars har det mest varit ett obehag av den stora svullnaden. På kvällarna i början var det värst då det kändes som att kinderna skulle sprängas och ögonen svullna igen. Nu är det jobbigaste andningen. Prova att bita ihop käkarna och samtidigt vara tät i näsan. Hur lätt är det att andas? Har vaknat några nätter i panik efter luft och även gå i uppförsbackar kan kännas som den tuffaste intervallen.
Har oftast med mig en spegel för att kunna ta av och på mina gummiband. En annan bra funktion är också att se sig själv när man äter då man inte känner ifall det rinner lite mat på hakan. Känseln under munnen och på halva läppen är i princip noll så man får lära sig att pricka rätt och göra för vana att känna så man inte missat lite. Kan vara rätt roligt ibland när man ser ut och känner sig som en bebis samtidigt som man inte i alla lägen vill se helt hjälplös ut. Folk glömmer lätt andras problem, syns det inte finns det inte typ. Skönt med tanke på att man inte vill att någon ska tycka att man ser nyopererad ut för länge samtidigt som mina problem inte försvinner på en natt utan snarare ett år. Man kan nog framstå som lite tjatig e jag rädd bara för att det är tankar som ständigt finns hos mig medans andra går vidare.
Det kan slå mig ibland att ”shit nu e operationen gjord!”. Hjärnan har inte riktigt hängt med utan man har bara fått ta tag i problemen som kommit. Fem års jävla väntan och nu har det gått 5 veckor redan. Om 1 år har jag gått vidare och detta blir bara en parantes i mitt liv.
Kommentera